Efter att ha tjatat om hund alltsedan jag lärde mig tala och alltid mötts av det negativa svaret NEJ, beslöt jag vid 14-års ålder att ändra taktik. Jag bestämde mig för att lägga in överväxeln och nu var ordet MOPED det enda som hördes i huset. Alltid följt av; min storebror fick ju en! Efter endast 2 månaders effektivt tjatande, kom äntligen min mor med de förlösande orden; OK, du får väl en hund då. Hon insåg nämligen att man i alla fall inte kunde köra ihjäl sig med hund men väl med en moped. Sökandet efter en lämplig ras kunde äntligen ta sin början. Tanken på hovawart fanns redan då men de var inte helt lätta att få tag i.
Eftersom jag haft hand om en dvärgschnauzer i nästan 2 år så föll mitt val på en mellanschnauzer istället. Jag ville ha en lite större hund som fortfarande var robust och rolig att hålla på med. Med ett förbehåll, den skulle vara i färgen peppar och salt. Tyvärr fanns det inga att uppbringa i Sverige vid den tiden, bara svarta. Paniken började så sakta slå rot i mig, min mamma hade ju redan ändrat sig kontra moped till hund, tänk om hon nu plötsligt skulle ändra sig tillbaks lika lättvindigt!
En oregistrerad mörktigrerad boxertik med vit bläs och vita ben, Zorba gjorde sitt intåg i vår familj. Med henne kursade, kursade och kursade jag flitigt. År 1975 debuterade vi på Stockholmsmässan, som det hette på den tiden. Lydnadsklass I med ett hedrande första pris på 174 poäng. Total lycka! Året efter tävlade vi Lkl II på samma ställe.
Trots min stora glädje över Zorba kunde jag inte släppa tanken på en hovawart. År 1977 började jag på nytt leta aktivt. Hos en kamrat snubblade jag över ett gammalt nummer av tidningen Brukshunden. Till min stora förvåning presenterades hovawarten i en artikel från Hejderidarens kennel. Hejderidarens var den kennel som tog in de första exemplaren av rasen till Sverige. Eftersom min familj på sent 60-tal haft en schäfer, vars mamma hette Hejderidarens Hexe, kändes det naturligt att vända sig till denna kennel.
Jag kastade mig på telefonen och kontaktade Ulrika Borg som inte hade några som helst problem med att låta mig beställa den smt tecknade tik som sedermera kom att bli SLCh SFLCh Hejderidarens Michelle. Min alldeles egna älskade Solei, knepig som få men en tik med en oerhörd arbetskapacitet. På tidigt 80-tal känd som en av de absolut bästa spårhundarna på Stockholms Södra BK.
På den här tiden var vi så få som hade hovawart så vi kände praktiskt taget varandra allihop.
Jag var med och startade Hovawartföreningen tillsammans med ett helt gäng entusiaster, det som sedermera kom att kallas AfH (Avelsföreningen Hovawart) och senast SvHK (Svenska Hovawartklubben). Genom att under flera år sitta i styrelsen under olika poster och arbeta upp lokalområdet Östra har jag haft möjlighet att lär mig rasen från grunden innan jag själv började föda upp.
Jag lärde känna Britt Stridh och kom att ingå i kennel Gårdvaren mellan åren 1987-2005. Det har varit en otroligt rolig tid och jag har lärt mig massor. Tillsammans har vi utvecklat Gårdvarens till vad kenneln är idag.
År 2002 gjordes en seriös satsning på Rottweiler. Ännu så länge har bara Gårdvarens Abbakull sett dagens ljus och inga fler Rottweilerkullar är planerade.
Efter att ha tittat på rasen i många år kom så äntligen Hovabondes Hailey Dean,Irma in i vårt liv. Det enda jag ångrar är att jag inte slog till på rasen tidigare. Welsh Corgi Cardigan uppfyller alla mina förväntningar på rasen och Irma har följts av fler.Rasen fungerar dessutom alldeles utmärkt med mina Hovawart.