Varför Chefkas?

Ja, det kan man ju undra. Namnet kanske känns lite onödigt krångligt att uttala.

Men, jag ska nedan försöka förklara varför just det namnet ligger mitt hjärta så nära.

Namnet kommer från min första importtik Chefka von der Reustadt. Hon var utvalt till mig redan innan hon föddes. Jag blev nämligen mycket förtjust i hennes far Arrak von Heidkamp.

Vi var fyra vänner som var ute på resa i Tyskland för att titta på hovawart. Jag, Britt, Irja och Maria H. En mycket sen kväll anlände vi till Bad-Zwischenahn .

 Arrak visade genast sitt missnöje! Tidpunkten var illa vald för besök i hans ögon.

 Han höll oss fyra besökare klistrade vid varsin stol resten av kvällen i Heike Lorenz-Haags hem. Vi praktiskt taget satt som förstenade. Vid minsta rörelse stelnade han till.

Men nästa morgon var allt glömt! Då kom den artiga, snälla pojken fram. Han eskorterade oss från gäststugan in i köket, frukost intogs med en femte medlem vid bordet, sittandes fint bredvid, ifall någon kunde tänka sig att dela med sig. Aldrig dreglandes utan bara tittandes med sina fina ögon.

Efter flera dagar var jag såld. Om Arrak skulle para en lämplig tik så ville jag ha en smt tik efter honom.

Långt om länge kom det efterlängtade beskedet. Aisha var parad och valpar väntades. En smt tik blev det och hon var min. Men, så var det historien med namnet. Något på C skulle hon heta. Jag bestämde mig för Cheska, ett namn jag skulle kunna kalla henne för i vardagslivet.

Döm om min förvåning när hon äntligen skulle hämtas och de pratade om Chefka hela tiden.

Som av en händelse hade Ture Sventon, historien om den läspande detektiven, gått som julkalender den vintern så jag trodde att värdfamiljen läspade!

Men, nej!! När papperen väl skulle skrivas så frågade de glatt om Chefka betydde något särskilt på svenska eftersom jag valt ett så konstigt namn. Vad säger man?

Hon döptes raskt om till Chessie.

Chessie var en mycket speciell hund. Alltid glad, älskade människor, barn och andra hundar. Hon levde sitt liv i den snabba filen, allt enligt mottot; Varför gå när man kan galoppera!

Hon är den enda av mina hundar som fått en springer, som man skruvar fast på cykeln, att gå i flera bitar. Metallen krackelerade, kanske beroende på att hon drog mig runt på cykeln i farlig fart, så att spiralen inte var en spiral utan mer ett rakt rör. Vi slet bakdäck hårt beroende på att jag bromsade mig runt våra cykelturer! Med livet som insats fick jag varje gång köra med flygande start på cykeln. Inte lika roligt som det låter….

Alla människor hälsades med något i munnen, en vetbed, en gammal tröja eller varför inte hallmattan, 5 meter lång! Något ska man ha med sig, tyckte Chessie.

Hennes vana att ute på verandan invänta brandbilarna för att sedan ackompanjera dem med ylande är en vana som hon faktiskt nedärvt! I mitt hushåll så ylar fortfarande Chessies barn och barnbarn på brandbilarna. Allt medan resten av gänget undrar vad farao som står på.

Hon var en absolut underbar mamma och var ett riktigt föredöme i valplådan. Hon födde 35 smt-tecknade valpar på 3 kullar, därav levde 33 stycken. Alla hennes avkommor var stora rejäla hundar, precis som hon själv. Hon präglade även med sitt huvud och sin typ. Jag känner igen hennes avkommor väl även där hon ligger flera generationer bak i stamtavlan.

Jag skulle kunna berätta Chessie historier i det oändliga, men…..

Jag tror att man en gång i livet får en hund som bara genom sin blotta existens lämnar ett sådant intryck att man aldrig kan glömma den.

Därför har jag valt att kalla min kennel för Chefkas.

 En tribut till en högt älskad hund helt enkelt.